Liten handbok i konsten att bli operaflata

Det var meningen att den här skulle bli en artikel för den eminenta nättidskriften Rymden. Men månaderna gick och blev till år och artikelmanuset svällde och svällde utan att komma till dörren, och under tiden hann Rymden läggas ned, så det bidde en serie blogginlägg i stället. Jag är inte så nyfrälst operaflata längre och har hunnit snöa in på ännu en musikteaterform full av kvinnlig maskulinitet, nämligen den japanska Takarazukarevyn. Men det är en annan historia.

Jag har blivit frälst. Vad annars kan man kalla det att på några månader gå från totalt ointresse för opera, spetsat med ett visst förakt för denna förlegade och falskt affekterade konstform där karlar med nödig röst sjunger buskisdängor som ”En fågelfångare är jag” och ”När jag har badat”, till att lyssna nästan uteslutande på opera, maniskt läsa på om konstformen, köpa operor på dvd och boka dyra operaresor? Jag är fortfarande inte särskilt förtjust i tenorer. Men jag har upptäckt att det finns en hel värld av opera bortom den ofta tenortunga mainstreamopera man som ointresserad främst riskerar att konfronteras med, och att mycket har hänt sedan de stora, stela föreställningar som sändes på tv under min uppväxt.

Det hela är mezzosopranen Vesselina Kasarovas fel. Jag sökte på parfymbloggar och snubblade över en recension där doften illustrerades med ett klipp av Kasarova som sjöng”J’ai perdu mon Eurydice” ur Glucks Orphée et Eurydice. Ljudet och bilden var osynkade, men jag slogs ändå av hennes röst, hennes hjärtskärande förtvivlan och hela hennes uppenbarelse: som en himmelsk butch i änglalockar och vit frackväst. Det ledde till fler klipp av henne i andra roller och impulsinköp av hennes dvd-filmer och cd-skivor. Sedan upptäckte jag AnikLaChevs blogg ”Eye Bags”, knutpunkten i ett litet nätverk av ”white shirt friendly” operabloggar uppkallade efter Kasarovas sätt att bära upp en vit herrskjorta i sina byxroller, och förstod att jag inte var ensam.

Fast egentligen började det hela ett par år tidigare, när jag såg och hörde Karolina Blixt som Orfeus i Orfeo ed Euridice, den italienska versionen av Glucks opera, i en tidstrogen uppsättning på slottsteatern Confidencen. Då visste jag bara att jag gillade just den operan och särskilt Orfeus förtvivlade rop ”Euridice! Euridice!”. Framför allt visste jag att jag förälskat mig i Blixts reslige, mörke och stilige Orfeus i sjuttonhundratalsmässig kråsskjorta och pannkakssminking, och tänkte att min uppskattning för opera inte sträckte sig längre än så. Detta har lärt mig att Gluck är en bra startpunkt för aspirerande operaflator, och att det finns mycket mer att hämta i sjuttonhundratalet. Den repertoar jag föredrar spelas tyvärr inte så flitigt i Sverige, men jag rekommenderar varmt ett besök på Drottningholms slottsteater!

 

Samlade noter och litteraturlista till följande blogginlägg:

Noter

† För enkelhets skull använder jag ordet ”countertenor” för alla (vuxna och okastrerade) manliga sångare med ett röstläge högre än tenor. Termerna ”kontratenor”, ”sopranist” och ”manlig sopran” förekommer också.
†† Det är kutym att använda de etablerade svenska formerna av namn på historiska eller mytologiska personer, så att Orfeo/Orphée blir Orfeus, Serse blir Xerxes, Tolemeo blir Ptolemaios och så vidare, men jag har konsekvent använt stavningen från librettots originalspråk, oftast italienska, när jag hänvisar specifikt till operakaraktären.
††† Många av de specifika operauppsättningar jag nämner finns tillgängliga på dvd.


Källor

Carolyn Abbate: “Opera; or, the Envoicing of Women” i Musicology and Difference: Gender and Sexuality in Music Scholarship, red. Ruth A. Solie (University of California Press 1993)

Naomi André: Voicing Gender: Castrati, Travesti, and the Second Woman in Early-Nineteenth-Century Italian Opera (Indiana University Press 2006)

Wendy Bashant: “Singing in Greek Drag: Gluck, Berlioz, George Eliot” i En Travesti: Women, Gender Subversion, Opera, red. Corinne E. Blackmer & Patricia Juliana Smith (Columbia University Press 1995)

Corinne E. Blackmer & Patricia Juliana Smith: “Introduction” i En Travesti

Brigid Brophy: In Transit (Dalkey Archive Press 2002)

Terry Castle: ”In Praise of Brigitte Fassbaender (A Musical Emanation)” i The Apparitional Lesbian: Female Homosexuality and Modern Culture (Columbia University Press 1993), omtryckt i En Travesti

Hélène Cixous: “Tancredi Continues” i Coming to Writing and Other Essays, övers. Ann Liddle & Susan Sellers (Harvard University Press 1991), omtryckt i En Travesti

Suzanne G. Cusick: “On Women, Music, and Power: A Model from Seicento Florence” i Musicology and Difference

Joke Dame: ”Unveiled Voices: Sexual Difference and the Castrato” i Queering the Pitch: The New Gay and Lesbian Musicology, red. Philip Brett, Elizabeth Wood & Gary C. Thomas (Routledge 1994)

Laura E. DeMarco: ”The Fact of the Castrato and the Myth of the Countertenor” i The Musical Quarterly 86:1 2002

Malena Ernman: “Man gör som man vill” i Kom Ut 5 2012.

Martha Feldman: ”Denaturing the Castrato” i The Opera Quarterly 24:3-4 2008

Roger Freitas: “The Erotics of Emasculation: Confronting the Baroque Body of the Castrato” i The Journal of Musicology 20:2 2003

Heather Hadlock: “On the Cusp Between Past and Future: The Mezzo-Soprano Romeo of Bellini’s I Capuleti” i The Opera Quarterly 17:3 2001

Judith Halberstam: Female Masculinity (Duke University Press 1998)

Lennart Hedwall: “Musikalisk retorik och framställning av känslor inom 1700-talets opera” i Operavärldar, red. Torsten Pettersson (Atlantis 2006)

Vesselina Kasarova: “Ich singe mit Leib und Seele”: Über die Kunst, Sängerin zu sein. Gespräche mit Marianne Zelger-Vogt (Bärenreiter Henschel 2012)

Wayne Koestenbaum: The Queen’s Throat: Opera, Homosexuality, and the Mystery of Desire (Da Capo Press 2001)

Elisabeth Krimmer: “’Eviva il Coltello’? The Castrato Singer in Eighteenth-Century German Literature and Culture” i PMLA 120:5 2005

Mitchell Morris: “Reading as an Opera Queen” i Musicology and Difference

Eva Nässén: “Scenisk gestaltning på Händels tid” i Operavärldar

Judith A. Peraino: “I Am an Opera: Identifying with Henry Purcell’s Dido and Aeneas” i En Travesti

Rebecca A. Pope: “The diva doesn’t die: George Eliot’s Armgart” i Embodied Voices: Representing Female Vocality in Western Culture, red. Leslie C. Dunn & Nancy A. Jones (Cambridge University Press 1994)

John Potter: “The tenor-castrato connection, 1760-1860” i Early Music 35:1 2007

Margaret Reynolds: “Ruggiero’s Deceptions, Cherubino’s Distractions” i En Travesti

Tiina Rosenberg: ”Queer opera: Cherubin och Octavian” i Byxbegär (Alfabeta 2000)

Nina Treadwell: “Female Operatic Cross-Dressing: Bernardo Saddumene’s Libretto for Leonardo Vinci’s ‘Li zite ‘n galera’ (1722)” i Cambridge Opera Journal 10:2 1998

Inga-Stina Westman: “Pilska passioner” i RFSLs nyhetsarkiv 31 okt 2000.

Claudia Rene Wier: ”A Nest of Nightingales: Cuzzoni and Senesino at Handel’s Royal Academy of Music” i Theatre Survey 51:2 2010

Flora Willson: “Classic staging: Pauline Viardot and the 1859 Orphée revival” i Cambridge Opera Journal 22:3 2012

Elizabeth Wood: ”Sapphonics” i Queering the Pitch

Gillen D’Arcy Wood: “The Castrato’s Tale: Artaxerxes and the Feminization of Virtuosity” i Wordsworth Circle 39:3 2008

 

Karolina Blixt som Orfeus och Viviann Holmberg som Eurydike på Confidencen 2009.